Mitt namn är Anton Björnegård och jag är 22 år gammal. Jag lever med en cp-skada som jag har haft sedan jag föddes. Cp-skadan gör så att jag skakar lite när jag går och sluddrar när jag talar, så tro sjutton att det ofta händer att folk misstar mig för något som jag inte är.

Dagligen går jag runt i vårat samhälle och försöker undvika poliser och säkerhetsvakter, då jag ett antal gånger nästan blivit arresterad och hamnat i fyllecell pga den person jag är.

Tillexempel en gång när jag var extreeemt toanödig så lånade jag toaletten på Kungälvs kommunhus. Jag gick in på toan, gjorde mina buisness (det var svingött!) och lämnade sedan toan.

Utanför toan så stod det två stycken poliser och väntade. Jag tänkte bara att ja poliser måste väl också använda toan då och då! Det var då en av dem tog tag i mig och sa: Hörrö du! Hur står det till egentligen??!  Joo sa jag det är bara bra. Då svarade polisen följande: Är det säkert du ser lite borta ut?! 

Jag tänkte för mig själv, menade han verkligen det han just sa? Så jag berättade om min situation och vad fick jag för svar??  Låt gå för denna gången då!.

Jag hörde en annan historia från en föreläsare som var förlamad i större delen av sin kropp och inte kunde gå, men ändå kunde köra bil. Han hade blivit stoppad av polisen på vägen och näst intill tvingat honom att gå ut och gå på en rak linje, fast han inte kunde gå!

HUR I HELVETE TÄNKER MAN DÅ??

Och vi här i Sverige är så stolta över våran poliskår för att de sägs vara en av de bästa i världen. Sanningen om Sveriges poliskår är att de har för lite att göra här i Sverige (mer än att ta fartkontroller och skriva p-böter), så att de skapar själva konflikter för att få lite action! Och de hade man säkert själv också gjort om man var i samma sitts.

Well, nu ger jag mig innan tangentbordet spricker för det vore ju helt CP!!

/ Peace out!